Området tillhörde på 1700-talet Ulvsunda säteri. Under slutet av århundradet arrenderade grosshandlare och skeppsredare Abraham Keyser området som då hette Herrängen. Arrendet omfattade egendomarna Traneberg, Svartvik och Johannelund och sträckte sig hela vägen till där Salkhallen i Alvik ligger i dag.
Abraham Keyser lät bygga en lantgård som stod klar 1798 och döpte den efter sin fru Johanna. Familjen hade många barn och det var främst för att skaffa mat till hushållet som Keyser avsåg att driva lantbruk, men också för att de skulle ha någonstans att vistas sommartid. 1810 köpte han egendomen som då avstyckades från Ulvsunda säteri.
Gården såldes 1831 till hovskräddarmästare Carl Johan Kaeding. Han gjorde förändringar på byggnaderna och uppförde Italienska villan eller paviljongen som den också kallas.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen köpte gården 1863 och missionsskolan flyttade in. År 1867 uppfördes kyrksalen och i Italienska villan inrättades ett museum som visade föremål som eleverna hemförde från sin missionsverksamhet.
1910 såldes egendomen till Stockholms stad som arrenderade ut den till missionsskolan och en del av marken till Sarabolagen, som odlade grönsaker till sina restauranger. Arrendet blev uppsagt 1960.
Byggnaderna uppläts till bostäder för ”mindre bemedlade”. Både byggnader och trädgård började förfalla. Stadsmuseet lyckades så småningom få byggnaderna K-märkta och kolonisterna tog hand om trädgården.
Margits berättelse
Inför koloniföreningens 20-årsjubileum 1992 skrev Margit Parmenborn (lott 51), en av pionjärerna, ner hur föreningen grundades.
Från igenvuxen äng till blomstrande koloniträdgård
Allt var en enda stor igenvuxen äng när stolparna stakades ut år 1972. Denna äng hade legat i träda sex år efter Sandbergs överlåtande av arrendet av trädgårdsmarken till ”stan”. Meterhögt gräs, kvickrot, kers och allt annat tänkbart ogräs växte här. Hur skulle vi få fram någon jord här? En del kom dragandes med liar, vilket var det bästa, men också jordfräsar som var det sämsta. Vi hade också lyckats låna en slåttermaskin som många utnyttjade.
Efter många turer med olika förfaringssätt fick vi äntligen fram gräsrötterna. Här kom det värsta; en intensiv rotmassa på cirka 30-40 centimeters djup i hela vårt område. Vi slet med detta elände i två-tre år innan vi kunde få någonting att slå rot och växa. I takt med rotfrukter och annat växte också kvickroten och kersen. Det gällde att hålla undan detta efterhängsna och hatade elände som dock aldrig tycktes avta.
Men trägen vinner. De var duktiga och tålmodiga medlemmar; de gav sig inte. Så fick vi äntligen lön för mödan. Våra omsorgsfullt satta hallonplantor satte fart och allt annat nerpåtat fick sent omsider rotfäste. Nu var det i alla fall någonting som kunde kallas en odlingslott!
Ja, nu skulle väl allting vara frid och fröjd, men nej då. Vi hade någonting som snirklade runt varje lott – gångstigar kors och tvärs överallt. En delegation från Stockholms fastighetsförvaltning med dåvarande representant G Jeppsson med Walter Feiler i släptåg talade om för oss att ”kostigarna” skulle bort och att det i stället skulle anläggas snygga och prydliga gångar. Vad var nu detta? Skulle vi jobba utanför lotterna också? Räckte det inte att vi med svett och möda lyckats få fram jorden! Det här var ändå i mesta laget!
Det var till att staka fram gångar, beställa sand och grus, köpa skottkärror och annat tillbehör. Och det värsta av allt: såga ned fruktträden som stod i vägen. Det gick väl an att såga, men du milde, de jättestora trädrötterna skulle sedan brytas loss. Ja, det var minst sagt karlatag att få bort allt. Med mycket möda och stort besvär blev också det klart.
Och hur i all världen skulle vi få någon stil på gångarna? Jo, med spade och bitvis med spett var det till att gräva igen, fastän vi hade fått mer än nog av den varan. Det gick långsamt men säkert. Och till slut hade vi snygga och ”rena” gångar. Det började likna något – en koloniträdgård.
Margit Parmenborn
Johannelunds koloniträdgårdsförening 